Inte ens en vecka kvar...

Jaha, idag slog insikten om att det är på lördag som vi ska döpa Arvid till som en blixt från klar himmel. Egentligen är det väl knappast någon överraskning att datumet närmat sig med storsteg, men både jag och O har effektivt förträngt alla tankar på att vi snart kanske borde börja förbereda oss.

Idag la vi inbjudningskorten på lådan. Dessa var först tänkta att fungera som tackkort till alla som uppvaktat Arvid med presenter (Tack alla! Presenterna är mycket uppskattade och ni är inte bortglömda. Vi är bara oerhört ouppfostrade och, just det, senfärdiga...). Då vi inte lyckades få iväg dessa kort innan december så bestämde vi oss för att skicka kombinerade jul- och tackkort. Tro det eller ej, men vi lyckades med konststycket att inte gå ända in i mål med den tanken heller. Så då tänkte vi att vi väl ändå borde kunna använda korten till inbjudningskort till dop? Och TÄNK, det lyckades vi med, om än i elfte timmen! (Syster nr 1 hade gett upp tanken på att någonsin få det där kortet för länge sen)

Min lilla mamma har naturligtvis legat steget före, sen i november ungefär, då vi bestämde oss för att döpa skrutten (bara det beslutet är en historia i sig, men vi tar inte den nu). Så här ligger nu dopklänningen färdigbroderad med Arvids namn sedan ett par veckor tillbaka - nu är det bara jag som ska handtvätta den. Och bara det kan ju bli värsta thrillern!! (Vis av mösserfarenheten har jag förvissat mig om att den här INTE blir större när man tvättar den... Gäller bara att inte KRYMPA den!)