Skratta eller gråta?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Så här ser det ut hemma hos mig just nu. Det är ingen vidare bild, men det spelar egentligen ingen roll. Det är kaoset jag vill visa. Och det framgår av bilden oavsett kvaliteten förmodar jag... Så här ser det i alla fall ut allt som oftast hemma hos oss. När jag alldeles nyss, smidig som en gasell (nåja...), hoppade mellan alla grejjor för att hämta något som hamnat längst under röran så slog det mig att det här måste jag ju bara visa. Tänk att man kan vänja sig vid att ha det så här?! Fattar inte hur alla andra lyckas hålla det städat och undanröjt när man har småbarn. Och vi har bara en...



Arvid har blivit förkyld så igår fick han stanna hemma från dagis (annars har det gått bra!). Idag är han knappast piggelinare - det är väldigt gnälligt och snorigt. Pappan har stuckit en sväng till götet för att hälsa på gamla polare. Han såg ut att tycka att det var rätt skönt att lämna hemmet för ett dygn... Kan man klandra honom?

Våga vägra nyårsfirande...

...eller Sagan om den förkylda mamman.

Jaha, då är vi snart en halvtimme in på 2010. Jag är kvällen till ära iklädd ett par mysbyxor, raggsockor och en gammal Helly Hansen. Varför denna extravaganta outfit? Jo, jag är dunderförkyld, visserligen den enda i familjen, men det är ändå jag som lagt ribban för vårt nyårsfirande. Större delen av dagen har jag ägnat åt att glo på resten av familjemedlemmarna, svära på Morgan som dödat och ätit upp en björktrast inomus för att därefter spy upp nyss nämnda fågel tillsammans med diverse annat snask *blä!* på en av våra stolar, funderat på att packa in Morgan i ett paket med adress nordpolen *moahahahahaha* så att han får frysa riktigt ordentligt, tvingat maken att gå till Konsum två gånger samt sovit en tupplur framför Bolibompa...

Jag orkade i alla fall hålla mig vaken till tolvslaget (uppenbarligen!), som vi skålade in med hjälp av en whiskey (Jameson, vad annars?!). Är man förkyld så är man. Nu packar jag ihop overlocken för kvällen - för sy det orkade jag minsann göra - stänger ner datorn och önskar att året inte fortsätter som det började...

Over and out.

Ensamma på torpet

Pappan har rymt till Oslo ett par dagar. Mamman och lillstrumpa (senaste namnet...) härjar fritt och har haft en jättebra dag. Vi har lekt i sandlådan och tagit hem typ 2 kilo sand, filosoferat i gungan, sorterat tvätt, plockat ur diskmaskinen, läst bok, tittat på pingviner på film, borstat tänder, klappat på Morgan, klättrat i trappan - ja, sånt där man gör när man är hemma. Mamman är mycket nöjd med dagen. Och jag tror att lillstrumpa är det också.

För övrigt har två kindtänder i nederkäken har tittat fram, ja kanske inte idag men de senaste dagarna... Förklarar de floder som han har dregglat på sistone!!

Och nej, han går inte idag heller. Fast jag tror att han egentligen kan, bara det att han är en sån fegis.

Slånbärsplockning

Idag har hela familjen varit iväg på slånbärsplockning. Jag har således sprättat upp diverse nagelband och har rivit låren sönder och samman. Men vädret var underbart vackert med klarblå himmel och sol (det brukar ju vara det när det är klablå himmel...). En liter slånbär hann vi få ihop innan gnället i familjen tyckte att det nu fick det vara nog. Nu ska här tillverkas slånbärslikör!

Imse vimse

Är Arvids nya favoritsång. Han kan rörelserna och gör dem i förväg, som för att visa att han kan! Mammahjärtat svämmar över lite i taget...

Idag har vi annars varit och hämtat nya cykeln. Vi hann tyvärr inte att provcykla den hemma idag, men i morgon ska vi ta oss ut en sväng. Fast cykeln känns nästan för fin för att användas!

30-årsåldern

Jaha, så var man då i 30-årsåldern. Känns lite konstigt att ha lämnat 20-årsåldern bakom sig. Men det känns samtidigt ganska bra att vara 30. En respektabel ålder.

Har blivit uppvaktad hemma såväl som på jobbet. Mycket trevligt! Tack allihop!!

Nu ska 30-åringen dricka hallonlikör och göra saker som folk i 30-årsålder gör på onsdagkvällar. Typ kolla på seriösa dokumentärer på tv, läsa Kafka eller skriva en veckomatsedel med tillhörande inköpslista.

Kram!

Typiskt

Ikväll var Arvid varm i pannan och alldeles rosig om ansiktet. Det skulle väl vara för typiskt om han blev sjuk lagom till sin ettårsdag... För den lilla drakbäbisen fyller ett år på söndag!! Tänk att det var ett helt år sedan jag satt här med magen i vädret och bara väntade på dagen D! Inte hade jag kunnat föreställa mig att det skulle vara så här att vara mamma...

Vi firar denna stora händelse med en 31-årsfest (mamma 30 + drakbäbis 1). Så om det blir alldeles tyst på bloggen så är det p g a kalas!

Apropå födelsedagar så säger jag GRATTIS till lillasyster som fyller 24 idag, men som firar sin födelsedag tillsammans med 100 vindkraftverk (eller hur var det nu?) i de norrländska skogarna helt utom räckvidd för en mobiltelefon!!

Dålig fart

...är det här på bloggen. Det beror på att Arvid är helt jäkla apjobbig när det kommer till mat just nu. Det får mig att bli alldeles ur form och det enda jag tänker på är om, när, vad och hur mycket den lilla drakbäbisen får i sig. Känns som att det här krånglandet har hållt på i evigheters evigheter, eller åtminstone i flera månader. De facto är det nog så att krånglet har pågått av och till sedan han var tre-fyra månader och att krångelperioderna bara blir längre och längre medan jag-gillar-mat-perioderna blir kortare och kortare. Idag åt han en halv burk yoghurt på hela dagen och - jag höll nästan på att glömma! - lite smörgås. Då började dagen kl 05.00 med en flaska ersättning och avslutades kl 18.45 med en flaska välling/ersättning. Vilken mamma skulle inte bli knäpp när det är samma visa dag ut och dag in? Sedan tre veckor tillbaka har han bara ätit sämre och sämre och sämre för varje dag som gått.

Och som jag letar efter ORSAKER till detta krånglande. Först var det tänder. Sen utvecklingfas. Nä, troligtvis tänder. Nja, kanske är det en utvecklingsfas ändå? Nope, det var tänder. Sen var det värmen. Definitivt värmen. Japp, värmen. Eller är det kanske tänder? Kan även vara utvecklingsfas. Nä, det är nog så att han inte gillar bitarna i 8-månadersburkarna. Sen blev det svalare och vi åkte till Danmark. Han fick nog lite resfeber. Blev lite hård i magen. Fast det skulle kunna vara tänder så som han dregglade. Igen. Men å andra sidan är det ju inte helt lätt att vara på resande fot. Sen kom vi hem. Ingen skillnad. Det måste vara tänder. Definitivt tänder. Eller, är det bitarna i 8-månadersburkarna han inte gillar? Utvecklingsfas? Vill han hellre äta plockmat själv? Måste vara tänder...

Nu är jag är helt slut i huvudet. O påstår att jag är jobbigare än drakbäbisen. Förvånar mig inte ett smack. Jag VET att jag är fruktansvärt enkelriktad. Jag gör inte annat än googlar och läser på föräldrasidor på nätet om barn som matvägrar eller har dålig aptit. Och fastän jag numera borde vara expert på detta ämne efter allt jag läst så känner jag mig ändå lipfärdig när jag, optimist som jag är, ser år av matkrångel framför mig. Och fastän jag vet att föräldrar till matvägrande barn ska hålla huvudet kallt och inte tjata/truga eller visa att de blir arga/ledsna/oroliga så är det inte riktigt förnuftet som regerar i detta huvud. Jag blir VANSINNIG - väldigt smart reagerat Ingrid, väldigt smart!

Ifall ni undrar varför det är så dött här, menar jag.

Barnvakt = dag-spa

Idag har vi haft barnvakt för första gången. Mina päron är i Bohuslän och hälsar på och hade lovat att ta Arvid i några timmar så att jag och O skulle få göra något själva. Sagt och gjort, jag bokade in oss på dag-spa på Vann. Fyra timmar med god mat och sköna pool- och bastubad. Bodyscrub, fotbad och ansiktsmask avverkade vi också. Utsikten var inte fy skam den heller. Lyxigt värre. För mina egna stackars föräldrar var det nog inte lika avkopplande. Arvid matvägrade hela dagen. Inte ens specialinköpta hallon, enkom för den lille prinsen, ville han ha. Och att somna utan sin mamma eller pappa, det var inte heller det lättaste. Min mamma lät smått utmattad när jag ringde hem (ja, är man nervös förstagångsmamma som lämnar ifrån sig sin bäbis till någon annan än äkta hälften så är man...) i halvtid för att höra hur det gick. Nu har vi precis nattat en trött drakbäbis som slukade 170 ml välling efter att ha ätit 3/4 portion gröt (i matvägrantider håller den här mamman stenkoll på hur mycket som slinker ner i den lilla magen.). Efter vällingen somnade han på tre röda.

Stort tack till mamma och pappa, alias mormor och morfar, för dessa timmar "i frihet"!!

Kantareller

Vill någon få mig på bra humör så ska man föreslå skogspromenad med svampplockning. Oslagbar humörförhöjare. Ner med bäbisen i bärstolen och fram med korg och kniv. Och tro det eller ej, men vi hittade hyfsat med kantareller som vi avnjöt smörstekta till lunch. Sen kom regnet. Jag menar, hur mycket flyt kan man egentligen ha?!

En pappas ord till sin son

"Pappa ser allt.
Pappa hör allt.
Pappa vet allt.
Du förstår, pappa är lite som Gud."

Herr & Fru

Fredagen den 10 juli klockan 16.00 gifte vi oss i Svenska sjömanskyrkan i Skagen!







Regnet öste ner HELA dagen och de där fina utomhusbilderna jag hade drömt om fick istället bli ateljebilder med värsta 80-talsbakgrunden... Lite smått besvikna måste vi ju erkänna att vi är. Det där ljuset som Skagen är så känt för syns inte direkt i våra bilder... Vidare så blev bilderna från kyrkan väldigt suddiga, detta berodde nog dels på vädret dels på att en viss liten kille satte en hand över linsen strax innan vi skulle vigas. Men allting blir inte som man tänkt sig och tur är kanske det. Vi kommer förmodligen att skratta åt bilderna om några år sådär. Summa sumarum är vi dock väldigt nöjda och hoppas att ingen blir stött av att vi valde att gifta oss i hemlighet och utan att ordna någon fest. Vi ville ha det så här.

Dagen började klockan 04:46 med en illvrålandes Arvid. Och han ville inte låta sig lugnas. På ett fint hotell där övriga gäster utgjordes av 55+ kände vi att det var nog lika bra att ta ut honom i vagnen. Det blev jag som drog på mig regnjackan och sedan fick jag promenera runt i en timme och fyrtio minuter i ÖSREGN! Behöver jag säga att det inte var någon annan än jag och tidningsbudet som var ute i detta väder... När jag kom hem var jag genomblöt. Vid frukosten klockan åtta fick vi onda ögat av våra rumsgrannar. Tror jag det. De hade nog inte räknat med att det ingick att bli väckt i ottan av en skrikandes bäbis på deras semester i Skagen.

I kyrkan var det bara vi, Arvid, två vittnen (plockade från gatan?), kantorn, en snäll herre som jobbade i kyrkan som fick agera vigselfotograf (och så passade han Arvid) samt en svensk och en dansk präst. Efter själva vigseln fick vi jordgubbstårta och kaffe i Sjömanskyrkan. Sedan drog vi tillbaka till hotellet, delade en flaska skumpa och fick Arvid att somna. På kvällen åt vi trerätters på hotellet (med Arvid i vagnen, tyst och snällt sovandes hela tiden) och maten var verkligen fantastisk!

Så nu är vi herr och fru. Fast fortfarande med våra vanliga efternamn.

Middagslur

För en stund sedan vaknade hela familjen från en middagslur. Två och en halv timmes massmiddagslur. Jag behöver väl knappast säga att det var väldigt skönt. Arvid vaknade dock alldeles vrålhungrig så vi fick skynda oss att servera överhoppad lunch som tidig middag istället.

Semester

Nu har den här familjen semester.
Härligt!

Straffet

Jag tror att magsjukan och inställt dop är straffet för mitt uttalande om Volvo v70, så därför vill jag be alla vesjuttisar och deras ägare om ursäkt: jag är uppriktigt ledsen för detta påhopp!

Sådär ja, nu när jag bett om ursäkt, kan nån (typ högre makt) fixa min käre O så att han kan hjälpa mig med grinolle som hänger på armen på mig och tror att han kan krypa innan han ens lärt sig tycka om att ligga på mage?

Det var det dopet...

Jaha, tänker du? Var det inte på lördag det skulle vara dop?
Jo, det var tänkt så ja.
Men vi har åkt på magsjuka.
Så det blir inget dop på lördag.
Det måste banne mig gått troll i de där jäkla inbjudningskorten!!

familjebesök & konsten att anlägga en gräsäng

helgen som gick hade vi besök av storasyster med familj. underhållningen bestod bland annat av loppisbesök, sightseeing och glassätning (till min och syskonbarnet J:s stora förtjusning...) samt krabbfiske och bad för grabbarna (jag, syrran och bebis-M såg till att hålla oss på torra land).

besöket var uppskattat av de flesta som bor i vårt hus - det var bara fegis-katten Morgan som funderade på om han skulle vara tvungen att flytta hemifrån på grund av det skräckinjagande svarta monstret som följde med besökarna... som tur var tog han sitt förnuft till fånga och kom hem igen!

min syster, som är en fena på att fotografera, tog lite bilder på vår trädgård - O:s och mitt ständigt föränderliga projekt. jag förstår inte hur hon lyckas få det att se så bra ut!!!! ta gärna en titt på inlägget på hennes blogg för att se resultatet.

jag vill poängtera att vi inte enbart låter gräset växa sig högt p g a lathet ;-) - vi tycker faktiskt att det är effektfullt och vackert med det höga gräset, framför allt om man klipper gångar och geometriska former (med måtta, det får inte bli för plottrigt) i det! och det behövs inget "specialgräs" för att få till en vacker gräsäng. gräset är som fulast på våren, då får man se till att hålla maskrosorna i schack, annars tar de över och sprider sig överallt. under sommar och höst är variationen i fröställningar och de olika gräsens färgskiftningarna otroligt vackra... på hösten ska man inte göra misstaget att tro att man måste klippa gräset (been there, done that!) - det är bättre att under kontrollerade former "lunta" gräset framåt tidig vår...

familjens svarta får?

har tittat på systrarnas bloggar och konstaterar rätt snabbt att jag definitivt är familjens svarta får när det kommer till bloggar... Senast jag bloggade var för över ett halvår sedan. Inläggen då var väl knappast särskilt intressanta och bilderna föga inspirerande... Undrar som flundran om det beror på att mina systrar begåvats med speciella talanger som jag tyvärr gick bet på i min genuppsättning eller om jag helt enkelt är lat? (vilket i och för sig skulle kunna vara en defekt i genuppsättningen...)

Men nu ska här bakas andra bullar - lösningen på detta kallas föräldraledighet! Då kommer jag att ha all tid i världen att skriva poetiska inlägg och publicera fantastiska foton. Däremellan kommer jag att baka de godaste och nyttigaste surdegsbröd man kan tänka sig och sticka minst ett nytt plagg till mig eller Bäbisen i veckan...

Hoppet är det sista som lämnar människan har jag hört!