Övermogen frukt, någon?

De senaste dagarna har varit lite jobbiga.

Först försvann Morgan.
Det var en rysare som, troligtvis, bara jag förstår vidden av
(m a o Ingrid är en hormonladdad bomb som kan smälla av för mindre...).
Men det slutade ju med glädjetårar i alla fall!!

Natten till onsdagen avled min farfar.
Och även om han var gammal och sjuk, så gör det ont när någon som står en nära går ut tiden.
De tårarna sitter väl fortfarande fast lite i halsen.
Framför allt då jag tänker på min farmor som nu är ensam kvar.
Och att jag kanske inte kommer att kunna vara med på begravningen.

Nu går jag dessutom på plusdagar.
De senaste dagarnas känslomässiga berg- och dalbana gör att jag mest känner mig som en övermogen frukt!
Alldeles mosig inuti och med ett sprickfärdigt skal utanpå...

Snääääääääälla kom ut NUUUUUUUUUUU!