söndag 26 juli 2009

Dålig fart

...är det här på bloggen. Det beror på att Arvid är helt jäkla apjobbig när det kommer till mat just nu. Det får mig att bli alldeles ur form och det enda jag tänker på är om, när, vad och hur mycket den lilla drakbäbisen får i sig. Känns som att det här krånglandet har hållt på i evigheters evigheter, eller åtminstone i flera månader. De facto är det nog så att krånglet har pågått av och till sedan han var tre-fyra månader och att krångelperioderna bara blir längre och längre medan jag-gillar-mat-perioderna blir kortare och kortare. Idag åt han en halv burk yoghurt på hela dagen och - jag höll nästan på att glömma! - lite smörgås. Då började dagen kl 05.00 med en flaska ersättning och avslutades kl 18.45 med en flaska välling/ersättning. Vilken mamma skulle inte bli knäpp när det är samma visa dag ut och dag in? Sedan tre veckor tillbaka har han bara ätit sämre och sämre och sämre för varje dag som gått.

Och som jag letar efter ORSAKER till detta krånglande. Först var det tänder. Sen utvecklingfas. Nä, troligtvis tänder. Nja, kanske är det en utvecklingsfas ändå? Nope, det var tänder. Sen var det värmen. Definitivt värmen. Japp, värmen. Eller är det kanske tänder? Kan även vara utvecklingsfas. Nä, det är nog så att han inte gillar bitarna i 8-månadersburkarna. Sen blev det svalare och vi åkte till Danmark. Han fick nog lite resfeber. Blev lite hård i magen. Fast det skulle kunna vara tänder så som han dregglade. Igen. Men å andra sidan är det ju inte helt lätt att vara på resande fot. Sen kom vi hem. Ingen skillnad. Det måste vara tänder. Definitivt tänder. Eller, är det bitarna i 8-månadersburkarna han inte gillar? Utvecklingsfas? Vill han hellre äta plockmat själv? Måste vara tänder...

Nu är jag är helt slut i huvudet. O påstår att jag är jobbigare än drakbäbisen. Förvånar mig inte ett smack. Jag VET att jag är fruktansvärt enkelriktad. Jag gör inte annat än googlar och läser på föräldrasidor på nätet om barn som matvägrar eller har dålig aptit. Och fastän jag numera borde vara expert på detta ämne efter allt jag läst så känner jag mig ändå lipfärdig när jag, optimist som jag är, ser år av matkrångel framför mig. Och fastän jag vet att föräldrar till matvägrande barn ska hålla huvudet kallt och inte tjata/truga eller visa att de blir arga/ledsna/oroliga så är det inte riktigt förnuftet som regerar i detta huvud. Jag blir VANSINNIG - väldigt smart reagerat Ingrid, väldigt smart!

Ifall ni undrar varför det är så dött här, menar jag.

3 kommentarer:

Linda sa...

Åhhh vad jag känner igen mig!
Det är ju helt galet påfrestande att brottas med denna mat flera gånger vareviga dag.
Jga försöker verkligen trösta mig med att jag har en rund bäbis som växer som han ska, men istället glider tankarna iväg på saker som att "hur fasen kan han vara så tjock så lite som han äter, han har nog någon ämnesomsättningsdefekt.." suck.
Måtte det bara vara en av de där faserna så det vänder någon gång.

A & Lilla P sa...

Usch vad jobbigt! Jag verkligen känner med er!

Har du lust att ventilera lite tankar/ låte bebis härja lite tillsammans med annan bebis i morgon (tisdag) eller på torsdag?

Slå en signal i så fall!

Kram.

Ingrid sa...

Nämen A, jag har missat din kommentar... Någon tid för "häng" i veckan? Sedan börjar jag jobba igen...