tisdag 19 januari 2010

Raseriutbrott pågår

Typ femte i dag eller nåt sånt.

Det är en väldigt arg son vi har just nu. Och mamman fattar noll. Det har kommit nu i samband med att vi skolar in på förskolan (det får visst inte heta dagis...). Undrar om han är otrygg eller om det ändå hade kommit...

Just den här gången fattar jag visserligen. Han skulle precis äta gröt och hade lugnt och fint ätit tre skedar när helvetet bryter lös. Orsak? Ja, fråga inte mig! Lyfter ner honom på golvet och han fortsätter att bröla och vill kolla på TV. Jag vägrar att låta honom göra det så här dags på dagen och inte innan gröten. Han protestskriker och slänger sig på golvet och klänger på möblerna. Det går inte att få kontakt med honom. Det är jäkligt svårt att inte tappa humöret.

Vad ska man göra?
1. Låta honom få som han vill?
2. Ignorera skrikandet tills han lugnar ner sig.
3. Bli arg och "säga ifrån"?

Just nu kör jag på nummer två. Jag låter honom skrika tills han vill ha kontakt med mig igen. Och då är jag inte arg. För en liten stund sedan kom han till mig och ville kramas. Log, pratade lite och pillade på mitt halsband. Efter två minuters lugn och ro så är han vansinnig igen. För att jag inte vill sätta på TVn. Ignorerade honom igen. Efter ett par minuter blev han lugn igen. Med snor över hela ansiktet.

Han vill inte ha någon gröt. Han vill inte att jag sätter ifrån mig honom. Men nu sitter han vid TVn. Så egentligen vann han i alla fall...

Var fan har jag lagt handboken?!

6 kommentarer:

Ylva sa...

Jag tror man måste prova sig fram inom de strategier som känns rätt för en själv.

Kommer ihåg när min syrra fick barn. Då hade jag väldigt mkt tankar om hur mkt bättre jag skulle kunna gjort istället. "Har jag klarat av Arragorn så klarar jag vilket människobarn som helst".
Inser nu att det sällan är så lätt som man tänkt sig. Det går nog inte att bestämma sig i förväg för hur man ska göra med allt.

Min kusin kör på strategin att bli arg och säga ifrån och hon har faktiskt en väldigt bra relation med sin dotter.
Jag tror det är viktigt att visa att alla känslor är tillåtna, men alla beteenden är inte det.
Kram

Ingrid sa...

Så klokt! Framför allt det där med att alla känslor är tillåtna med inte alla beteenden!

Hade också VÄLDIGT mycket "så ska jag minsann göra med mina barn" innan vi fick Arvid. Jisses vad många gånger jag fått äta upp det... Och fler lär det väl blir...

Marie sa...

Tyvärr är det väl så att man får räkna med sådana där utbrott med jämna mellanrum. I alla fall har Anja haft dem mer eller mindre regelbundet sedan hon var mycket liten och har dem fortfarande. Det är nog trots allt en fullständigt normal del av utvecklingen.

Det kluriga är som sagt hur man ska hantera dem. Med Anja har det aldrig funkat med att bli arg, det snarare triggar henne. Eftersom det inte finns något jag kan göra (om man bortser från att ge henne det hon vill ha, om det finns något sådant) blir min taktik att låta henne vara tills hon lugnat ner sig. Det känns inte helt bra, men i det där tillståndet är de ofta inte mottagliga, så de kloka orden man eventuellt har på tungan blir liksom hängande i luften... Om det inte är allt för illa kan det fungera med en avledande manöver, men långt ifrån alltid.

Slutsats: du hittar ditt sätt, men det är nog varken fel eller konstigt med arga barn! Även om jag håller med om att man måste visa att vissa beteenden inte är okej. Fast det får man ofta ta upp efteråt har jag insett.

Kram!

Linda sa...

"Jag tror det är viktigt att visa att alla känslor är tillåtna, men alla beteenden är inte det. "

Strålande sagt! Jag brukar låta D skrika lite och förklara lugnt undertiden vad som gäller. Slutar han inte efter vad jag tycker är tillräckligt länge för att ha avreagerat sig, då säger jag till på skarpen.
Men det är inte lätt... Hittar du den där handboken kan du väl hojta till..

Yvlinga sa...

Försök att visa att du är äldst av er två och att du är hans mamma. Så fort han visar att han fattat att han inte får dig ur balans så är det avledningsmanöver som gäller utan att du är ilsken. Säger morsan som säkert skrek åt er att Nu JÄVLAR FÅR DET VARA NOOOOOG. Minns du att du tagit skada av det??????

Ingrid sa...

Mamma, han är inte en hund!