Buskille

Jag återgår härmed till dyrkande av vår lilla champinjonknopp...
Arvid har börjat testa var gränserna går för vad man får och inte får som bäbis i den här familjen. Han far omkring i sin gå-stol och har tre riktiga no no-ställen som han bara måååååste besöka:
1. Soffbordet där laptopen brukar stå under dagen
2. Korgen i vilken vi förvarar modemet som sladdarna sticker ut från då vi använder internet (ja, vi måste verkligen skaffa trådlöst...)
3. Monsteran med sina stora, gröna, flikiga blad.
Han sparkar sig till dessa ställen med världens fart och med ena armen hängandes ut över kanten på gå-stolen - redo att klämma och ta tag i häftiga saker som kommer i hans närhet. Blicken är fäst på mig och munnen är (som alltid...) öppen i en hänförd och frågande min Kolla mamma, kolla - nu åker jag hit och klämmer och rycker lite. Det får jag väl inte? Eller får jag det? Åååååååhh, det är så spännande att jag inte kan låta bli... Jag säger Nej! och Ajaj! men det möts bara av ett förvånat ansikte och stora krokodiltårar. Han kan verkligen INTE förstå varför han inte kan få klämma och känna lite. Och jag har svårt för att inte skratta, för jag hinner inte ens titta bort innan han är framme vid ett förbjudet område igen. För det mesta exakt samma som jag precis sa att han inte fick vara på...